jävlaranama

Och förtillfälligt är jag totalt svar i ansiktet. Tänk om det vore så bra att man blivit solbränd och därför hade en mörk färg i ansiktet. Men fallet är den att jag och Michelle har en minispadag denna dag, och världens mest komplicerade ansiktsmask sitter nu på facet. Hon duschar förtillfället av sin (vilket dock är näst intill omöjligt). Den vill inte försvinna!

Dagen har bjudit på skola till klockan 10, och sen en trevlig dejt med älskade Mary. Vi har kommit överens att vi hatar, deal. Nu sitter jag här och väntar på duschen. Senare ikväll blir det kräftätning här hemma, mycket gott. Jag har sen smörat till mig skjuss av Malin eftersom vi ska hem till Dick framåt kvällen. Detta anser jag som en hittils mycket lyckad dag.

Och vi får ju inte glömma, från och med idag har jag ju faktikst höstlov. Och idag är det endast 2 månader kvar till julafton, och då också två månader och tre dagar till min efterlängtade födelsedag. Kan det bli bättre?

Och varför gör jag inte det jag borde göra? Åkte hem tidigt för att sätta mig ner och plugga matte c, på min lediga dag. Nu sitter jag här, utan matteboken och utan motivation (vart tog den vägen?). Var tvugen att ta luft och gick ut i fria luften, då Ingergerd frågade om jag kunnde komma upp till henne, så jag traskade dit för en pratstund. Nu är det bara 1 timme och 56 minuter kvar till jag ska börja jobba. På den knappa tiden ska jag hinna laga pannkakor och lära mig allt om andragradsekvationer, faktorisering, graf-räknare och pytagarossats (som jag inte ens kan stava till!). I alla denna stress sätter jag min ändå här, tio ponäg till Maria.

Det blir Coop tre dagar i rad nu, både idag, i morgon och på torsdag. Förutom det ska jag möjligtvis börja jobba på Coop Märsta om någon/några månader. Då blir det i så fall en helg i månaden, vilket jag skulle tycka vara roligt. Byta miljö och träffa nya och trevliga (förhoppningsvis) människor. Kassörerna där var tydligen inte de bästa.

Idag fyller Frida år, och det ska firas på lördag. Hon ska ha sin 18-årsfest på Våning Ett. Jag ska till en början vara med och äta och socialisera mig lite, frågan är sedan om jag får stanna, eftersom åldern säger ifrån. Min b-plan är att åka hem till Linnéa, som jag hörde via rykten skulle ha någonting lättsamt i kära Danderyd. Vi får se var världen tar mig helt enkelt.

Nu sitter även två otroligt söta tjejer uppe på min vägg. Än så länge är det bara Mary och Michelle som tagit plats, men inom snar framtid hoppas jag kunna få upp mina andra kära vänner också. Det har varit otroligt svårt att hitta en bra bild på Linnéa (förlåt, men det är sant), så mitt projekt har blivit framflyttat någon månad. Jag hoppas kunna lösa problemet snarast.

Och höstlovet är påväg. Det är mer än välkommet för min del. Planerna är inte många, men som det ser ut just nu kommer den älskade veckan se ut ungefär såhär:

• Som sagt blir det 18-årsfest för Frida på Lördag.
• Jag och Amanda pratade om att åka ut till hennes land i Motala. Planen var då att ta det otroligt lugnt och komma bort några dagar. Några dagar fulla med mys och möjligtvis någon flaska vin. Om detta skulle inträffa skulle det då bli från söndag till tisdag i så fall.
• På måndag är det bara två månader kvar tills jag fyller år. Inte för att det är någonting jag ska göra, ville bara påpeka det.
• Jag ska jobba både onsdag och torsdaq,
• På fredag åker mamma och pappa iväg till byn Gud glömde. "Tyvärr" jobbar jag på söndag och kunde inte följa med. Därför ska jag ha tjejemiddag under fredagen, då jag ska försöka laga någon god mat.
• På lördagen fyller Thiel 20 år, grattis i förskott! Då måste jag dock hålla mig långt borta från Fornminnesvägen då min käre syster ska ha lite folk här.
• Söndagen består av jobb. 

Meeuw! Jag har ingen lust, det känns inte kul. Hela projektarbetet är i spillror och engagemanget har för länge sen försvunnit. Ämnet är intressant, men inte mycket annat i ärlighetens namn. Nu hittade jag äntligen Emilie i alla fall, vi ska grabba telefonen och ringa runt till alla dessa härbärgen i våran älskade huvudstad. Det lär väl bli jag som får prata i telefon, som det alltid slutar mig. Dock gör det inte mig så mycket, så jag vet inte varför jag klagar. Jag är gnällig idag. Och det jävla gnället lär Linnéa få höra, eftersom jag senare idag ska träffa den tösen.  

En helt vanlig dag för mig, men kanske inte för alla andra. Eller kanske inte en helt vanlig, utan något skönare än så. Eftersom expedition hobo inte gick som tänkt har jag denna dag varit en typ av dagdrivare. En dag hit eller dit kan det vara otroligt skönt, men milda makter! - Jag skulle dö om detta hände oftare. Mitt rastlösa jag tar över med storm.

Nu blir sitationer svårare och svårare för var dag. Jag tycker inte om förändringar, i alla fall inte förändringar som betyder negativa reaktioner. Men trotts min negativa inställning till dessa, kan jag djupt inne se att det ibland faktikst kan behövas. Inte för att jag vill se det och knappt vågar skriva det, men jag kan ha lärt mig att det behövs. Denna höst har varit den värsta i mitt liv. Och med min tur lär det fortsätta på samma sett eller till och med neråt.

Och nu blev det tydligen söndag, trevligt tycker jag! Helgen har bestått av många godheter då den dock varit relativt lugn och fridfull. Fredagen började med en lektion i skolan och sen vidare till Chrille för att umgås. Jag knäckte honom i Weei hela tre gånger, när blev jag så bra? Sen åkte jag hem till Michelle och vi satte oss och drack vin och lyssnade på gudomlig musik.

Lördagen startade med att Michelle ringde och väckte mig. Jag frågade vad klockan var och hon sa vänta. Jag tyckte att hon just sagt åtta och fick fnatt. Hon lugnade ner mig med att den var så mycket som halv tolv. Jag begav mig sedan till stan för att möta upp Linnéa. Väl där inne inhandlades ett par skor, en väska, två par örhängen och lite smått och gott till mamma. Jag var på världens shoppinghumör, vilken inte var så bra med tanke på min ekonomi. Vi käkade tillslut middag och tog sedan en fika. Runt sju mötte vi upp en extremt onykter Emma på Roslagsbanan, en mycket obehaglig tågvistelse månste jag säga, ha! Vi begav oss till Michelle och folket började svepa i sig öl, medan jag drack vatten. I morgon startar allvaret klockan 11.00 och håller på så länge som till klockan 19.00 (allvaret = jobbet). Det blir nog dock bra!

Lycka är att minnas gårdagen, drömma om morgondagen och att leva idag!

ps.

som sagt struntar jag i det där med lösenord, hemligheter + nödvändiga tankar kan jag skriva ner någon annan stans. Och vad skulle Emma annars göra under sina arbetsdagar, om inte spana in min blogg?

Är det mycket nu under torsdagsnatten?
Nää.. trodde väl inte det.
Det är bara jag som ringer va?
Mm.. tänker precis det.



ds.

Jag traskar som vanligt in på jobbet denna söndagskväll, lite extra stressad som vanligt då jag skulle hinna käka. Madde kommer fram till mig och frågar om jag sett mitt dagsschema. Vänligt säger jag nej, eftersom jag knappt hunnit sätta min fot på lagret. Då kommer orden "du är jouren ikväll". THIS IS HOW I DIE! Jouren ska kunna allt, kunna svara på alla frågor. Man skall som jour även kunna växla pengar åt alla jobbiga kassörskor/kassörer och har ansvaret över i princip allt. Jag som knappt kan hålla reda på mina egna nycklar, som skulle tappa bort mitt egna huvud om det inte satt fast - jag blev överlåten allt ansvar över butik, typ. Jag ska låsa in alla kassalådor och har ansvar över pengar. Jag skulle heller inte bara lära mig den sablans jourtelefonen och förstå att det var jag som skulle svara när det ringde, nej utan jag skulle också kunna svara på frågor från kunder och liknande.

Efter min "this is how i die-upplevelse" lugnade jag äntligen ner mig. Realistiskt nog skulle jag möjligtvis överleva kvällen. Kanske bara glömma något viktigt lås eller liknande. Allt gick förvånandsvärt bra och även denna kväll satt huvudet kvar på kroppen. Förstå hur chokad jag (och ni alla) andra hade blivit om jag en dag kommit utan mitt käraste.

Nog om min söndagskväll, hur var din?

Allting känns så otroligt mörkt, så otroligt oviktigt. Jag bryr mig inte längre, inte om någonting - det är en hemsk känsla. Jag vet inte vad det är som händer. Jag vill bara lägga mig ner och aldrig mer gå upp.

Jag känner inte igen mig själv längre. Jag vet inte var alla dessa tankar och idéer kommer ifrån. Vill få ut alla från mitt huvud. Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag vaknar och undrar varför jag var tvugen att vakna. Det första jag känner är denna otroligt ångesten som krypit in i mig den senaste tiden. Den vägrar att försvinna. Ångest för allting. Allting fortsätter hela dagen, och så fort jag bli ensam på något sett, då kommer allting, tårarna kan inte ta slut. Så fort man tittar på tv och det för två sekunder blir tyst - då kommer verkligheten tillbaka och slukar mig. Jag vill inte.

Trots alla runt omkring mig, alla jag vet verkligen bryr sig - så känner jag mig fortfarande så otroligt ensam och liten. Jag kan umgås med tio stycken på en gång, och ändå slutar inte denna ensamhet plåga mig. Dock sa hon att det inte var konstigt att känna så i min situation. Att förlora de två bästa man har på mindre än två veckors tid, det är tufft.

Jag har härmed börjat att lösenordskydda min blogg på nytt. Jag vill skriva för mig själv och att ingen annan läser detta. Jag kommer att varje dag skriva hur jag känner och vad jag tänker. Kanske man om ett tag kan se en förbättring.

Det spelar ingen roll längre, ingenting spelar roll.