jävlaranama

Tror fan nittiotalet var min grej i alla fall. Läste i tidningen att vi borde jobba tills den dagen som vi fyller sextiosju och två månader. Varför inte? Jag menar, jobba är det mest lärorika och fantastiska en människa kan göra på denna jord. Vad vi ger andra människor! Vad vi kämpar! Ta mig som exempel, jobbar cirka femtio timmar i veckan och skänker sedan trettio procent utav vad jag tjänar till pundhuven som lämnar sittmärken i soffan och äntligen klarat av bossen på super mario och måste fira med en riktig finsk vodka. Som jag betalat! Ja, men älskade Sverige, sen är det ju i och för sig så att blir jag sjuk så behöver jag då själv inte stå för de stora kostnaderna. Förutom det att jag blir ju aldrig sjuk. Otroligt sällan måste jag stanna hemma. Mig träffar bara messkiten. Här sitter man med en förkylning som vägrar ge sig av. För frisk för att stanna hemma men för sjuk för att uppskatta livet! Varför kan inte körtelfebern angripa just mig? Min framtid kommer bestå utav tandläkarkostnader. En jävla massa! Och nej, alla de tusenlappar jag hittils skänkt till riktiga nördar i mitt nittonåriga liv, inte ett skit av de ska gå åt till att slippa min tandvärk. Nej det förstår du, det ska jag stå för alldeles själv.

Kärlek till folket!