jävlaranama

Idag smällde det. Today was D-day. Dagen vi alla väntat på. Martin Stenmarck befann sig på Gröna Lund! Men icke sa nicke. Jag verkar ta mig fan vara den enda levande kvinnan i världen som fattat tycke för den underbara mannen. Inte en jävel (och ja, de flesta på min telefonlista har blivit grovt terroriserade) kunde dra tummen ur arslet och en kväll, en enda jävla kväll, följa med in mot storstockholm och smått nynna på undulatlåten. Ne fyfan.

För att inte verka alltför patetisk, vilket är svårt i detta inlägg med tanke på ovanstående text, och åka in alldeles själv och stå där och nynna alldeles själv så ja.. jag fick helt enkelt svälja skiten och fatta läget. Martin Stenmarck är en man, en gud, en härskare, kalla det var du vill, som alla älskar men bara jag vågar stå för. För vilken levande varelse kan inte gunga med till "kom heeem, du är ljuuuset du är kääärleken, jag beeeeeer, snälla, kooom till mig, duuu måååste visaaaa mig, visaaa mig vääägen heeeeeeeeeeeem". Nej juste!

Anyway.. trots allt åkte jag alltså inte dit själv. Istället begav jag mig till Alice där hennes framtid firades. Mitt kämpande räckte alltså inte riktigt till, måste dock säga att jag är otroligt glad för denna kvinnas skull. Veckans värsta blev denna torsdagkvälls spel - och vi spelade det bra. För ja, vad skulle du välja - ha sex med en elefant eller din egna farfar?