jävlaranama

Michelle och jag förstår oss inte på oss själva. Hur bra tror vi att vi är? Hur mycket tror vi egentligen att vi pallar? Tydligen är fredag & lördag ingenting för oss längre. Vi har helt enkelt blivit för gamla, eller skaffat sunt förnuft? Jag vet inte riktigt var mina tankar gick i fredags då jag bestämde mig för att typ aldrig somna. I efterhand sågs detta som något dumt eftersom jag visste att lördagen var inplanerad sen lång tid tillbaka. Jag hade alltså inte någon som helst möjlighet att lägga mig ner och vägra. Så efter ett par timmars sömn var det dags igen. Jag och Michelle gjorde det bästa av oss själv, vilket inte gick bra. Temat på Amandas skiva var kom som en sång. Till en början var vi äckligt okreativa, men senare framåt kvällen flödade förslagen. Jag tror vi tillslut bestämde oss för att vara "botten is nådd, hur långt kan man gå? hur långt kan man sjunka, hur kasst kan man må?"

Under middagen var det sånger i princip hela tiden. Det var inte tyst en sekund. Jag tyckte det var mycket under våran skiva, men icke sa nicke. Inte ens i närheten. Jag och Michelle satt och smed otroliga planer. Här var vi kreativa gott folk. Amanda studsade runt som en studsboll och vi fortsatte att ha roligt åt oss själva. Framåt småtimmarna gjorde vi det oförklarliga, vi begav oss från stan till våran alldeles egen lokalkrog. Där slutade våran oändliga resa.