jävlaranama

En vänskap bygger man upp. Bit för bit blir den bättre och bättre. Det tar år innan man känner absolut tillit och det är inte alla gånger man kan uppnå det överhuvudtaget. Om man når detta förtroende tillsammans så har man en riktig vän.

Det har hänt mig förut. Jag undrar, är det något fel på mig? Varför är dethär andra gången det händer? Första gången var det inget snack om saken. Det enda som sas var "din jävla fitta!", och sen hejdå. Men det var annourlunda. Jag vet egentligen inte varför, men det var det. Det kanske handlar om situationen i livet, om vad man står och vad man vet. Man blir faktiskt klokare på ett och ett halv/två år.

Jag vet varken ut eller in. Det jag känner nu är i princip ingenting. Jag vet inte ens om jag är arg. På något sett känns det inte som jag överhuvudtaget orkar känna, orkar tänka. Besviken kan jag säga att jag är. Har nog aldrig varit så pass besviken i hela mitt liv. Jag har nog med problem, funderingar och annat som tar upp energi i livet. Är livet såhär svårt? Och hur lätt kan det egentligen vända? Att från en dag till en annan bara mentaltkolappsa.

Jag vill bara vakna, att det aldrig har hänt. Varför sa jag att det var okej? Men att sitta här och skylla på mig själv, det är helthelt fel. Det hände och nu är det bara så. Det som går runt i mitt huvud är vad det är som händer nu?