jävlaranama

Allting känns så otroligt mörkt, så otroligt oviktigt. Jag bryr mig inte längre, inte om någonting - det är en hemsk känsla. Jag vet inte vad det är som händer. Jag vill bara lägga mig ner och aldrig mer gå upp.

Jag känner inte igen mig själv längre. Jag vet inte var alla dessa tankar och idéer kommer ifrån. Vill få ut alla från mitt huvud. Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag vaknar och undrar varför jag var tvugen att vakna. Det första jag känner är denna otroligt ångesten som krypit in i mig den senaste tiden. Den vägrar att försvinna. Ångest för allting. Allting fortsätter hela dagen, och så fort jag bli ensam på något sett, då kommer allting, tårarna kan inte ta slut. Så fort man tittar på tv och det för två sekunder blir tyst - då kommer verkligheten tillbaka och slukar mig. Jag vill inte.

Trots alla runt omkring mig, alla jag vet verkligen bryr sig - så känner jag mig fortfarande så otroligt ensam och liten. Jag kan umgås med tio stycken på en gång, och ändå slutar inte denna ensamhet plåga mig. Dock sa hon att det inte var konstigt att känna så i min situation. Att förlora de två bästa man har på mindre än två veckors tid, det är tufft.

Jag har härmed börjat att lösenordskydda min blogg på nytt. Jag vill skriva för mig själv och att ingen annan läser detta. Jag kommer att varje dag skriva hur jag känner och vad jag tänker. Kanske man om ett tag kan se en förbättring.